Vid den här tiden på året får jag alltid någon skum känsla i hela kroppen, någon slags ångest av något slag. För den 26e februari 2004 klockan 11:25 somnade pappa in hemma efter att varit sjuk i cancer i 2 år. Läkarna visste inte att det var cancer som du var drabbad av, förän ca 2 månader innan du dog.. och då var det försent.
Och det måste ha varit fruktansvärt att veta att du snart skulle lämna oss, för alltid! Jag kommer ihåg hur du grät varje dag, både av fysiskt och psykiskt lidande. Du undrade hur vi skulle må när du var död, du planerade din begravning, alla papper m.m
Vetskapen att man snart ska dö måste vara fruktansvärt. Om jag fick önska hur jag ska dö, så är det att somna in lugnt och stilla, utan att veta om det liksom.
Sen kommer jag ihåg hur du plötsligt bara blev sämre och sämre. Till slut var du helt sängliggande. Ett utav mina starkaste minnen från den tiden när du blev sängliggande är när du ville ha lite saft att dricka, och jag fick hjälpa dig med det. Och när jag matade dig med det så gav du ifrån dig ett leénde.. och det var också det sista..Sen någon kväll senare var du medvetslös och vaknade aldrig upp igen.
Hela familjen, jag, mamma, veronica, peter, waen, mormor satt och vakade över dig hela natten. Det var långa mellanrum mellan varje andetag, och man andades hela tiden i samma takt som dig. Sen vid 11-tiden på morgonen så var det inte lång tid kvar. Hjärtat slog väldigt svagt och dina andetag lät annorlunda. Kl 11:25 kände jag på din puls och kände ditt sista hjärtslag.. Det var en sån hemsk känsla, jag skulle aldrig få se dig igen, krama dig, aldrig ha en pappa vid liv. Jag var bara 15 år när jag förlora dig...

Idag för 5 år sen, var det sista gången jag såg dig i vaket tillstånd. Någongång under kvällen för 5 år sen så försvann du i djup medvetslöshet.. och dagen efter, den 26 februari gick du bort. Och fortfarande, så känns det ibland som att det var igår...

Jag kommer alltid älska dig nu och för alltid pappa<3